I Sverige är flodkräftan rödlistad och starkt hotad av kräftpesten, som främst sprids genom illegala utsättningar av signalkräfta. Signalkräftan är inte immun mot sjukdomen men behöver inte nödvändigtvis insjukna även om den är bärare av kräftpest. En smittad flodkäfta insjuknar och dör inom någon/några veckor. Den viktigaste åtgärden mot fortsatt spridning av kräftpest anses vara att stoppa illegala utsättningar av signalkräfta. Genom avel försöker forskare stärka flodkräftans motståndskraft mot pesten. Signalkräftan härstammar från Nordamerika och introducerades i stora delar av södra och mellersta Sverige i slutet av 1960-talet. Kräftpesten gjorde sitt intåg i Sverige 1907 med en last med importerade kräftor från Finland. Vid framkomsten till Stockholm vräktes de döda och sjuka djuren i Riddarfjärden och därmed hade kräftpesten kommit till Sverige. Från Mälaren spred sig sedan sjukdomen till landets bästa kräftsjö, Hjälmaren, och därefter vidare från vattensystem till vattensystem.
Kulebokräftan AB
Grundidéen på Kulebokräftan AB är att låta kräftorna leva i en så naturlig miljö som möjligt, trots den intensiva driften. De halvstora och vuxna avelsdjuren får därför para sig och övervintra i stora dammar på flera hundra kvadratmeter. Ungefär en månad efter parningen lägger honan sin rom. De några millimeter stora romkornen hänger i trådar under stjärten. Hela vintern och våren bär kräfthonan sin rom under stjärten. På våren töms de stora dammarna. Hanarna flyttas då till en tillväxtdamm och honor med rom placeras i fackförsedda lådor i de mindre yngeldammarna. Rommen kläcks och ynglen simmar sedan ut i sin skyddande miljö. Där tillbringar de sin första sommar. Det är viktigt att det finns gott om gömslen för kräftorna. I augusti-september töms de 62 yngeldammarna och då är det dags för sortering efter tillväxt och storlek. Redan vid ett års ålder och sex-sju centimeters längd blir de tidigaste kräftorna könsmogna. För de flesta kräftorna inträder dock könsmognaden vid två års ålder. Djurens tillväxt sker stegvis vid varje skalömsning. Under sin första sommar byter kräftynglet skal fem-sex gånger, andra sommaren sker detta två-fyra gånger och därefter i genomsnitt två gånger per sommar. Under detta oskyddade skede är kräftorna utsatta för många faror, inte minst från den egna arten. En liten kräfta kan utan problem nypa ihjäl en betydligt större kräfta under denna period. Faror lurar annars i form av både tjuvfiskare och minkar.
Kräftyngel föredrar animalisk föda, främst insektslarver, medan vuxna kräftor gärna håller tillgodo med större andel vegetabilisk föda även om undersökningar visat att animalisk föda är mer betydelsefullt för vuxna kräftor än man tidigare trott. Genom att se till att foder hela tiden finns tillgängligt hos kräftorna minskas risken att djuren blir aggressiva mot varandra och börjar slåss. I täta bestånd och med ont om föda ökar risken för kannibalism. Särskilt viktigt är det i samband med skalömsningen eftersom kräftorna är särskilt hungriga i detta skede.
Vattnet till Kulebokräftans odlingsdammar kommer från egen djupborrad brunn. Vattencirkulationen är utformad så att vattnet inte behöver passera från en damm till en annan. Om någon sjukdom skulle råka komma in ska inte hela anläggningen behöva bli smittad.